Dåså mina damer och herrar, efter mycket fram och tillbaka så har jag nu bestämt mig för att börja blogga om mitt nya äventyr. Jag har nu lyckats ta mig ifrån Sverige igen, verkar inte som at jag lyckas stanna där särskilt länge, och det var med ett leende på läpparna som jag tog emot solens strålar som lyste på mig när jag kom fram till Santa Barbara, som jag har längtat! Har dock varit här en vecka nu redan så jag ska ta alltihopa från början!

 

Onsdagen den 8:e var det dags för mig att stänga min smockfulla resväska och bege mig mot Arlanda för att ännu en gång fly från sverige. Har varit förkyld och hostat i över en månad så det var i sista minuten som jag fick Cocilana utskivet till mig, dock inte helt utan konsekvenser. Det var med tårar i ögonen (som alltid) som jag sade hejdå till min kära familj, Pappa och Robin ser jag ju i sommar men Feliks och Jossan dröjer det nog ett tag till nästa gång. Tragiskt att säga men man börjar nästan bli van vid detta, eller nej jag är kommer alltid att vara en lipsill, så då var det konstaterat. Jag var lite halvt groggy av medicinen men försökte hålla mig vaken och pepp för Lottas skull, jag var ju trots allt otroligt spänd (men också stressad) på allt som vi hade framför oss. Flygresan gick bra och jag sov heeeeela vägen om man bortser från en timmes illamående och lite spya, det kurerades dock med ännu mera sömn.

 

Framme i L.A 19 timmar senare så lyckades vi ta oss till vårat hotell mitt i natten utan taxi, bra jobbat av oss. Inget femstjärnigt men det dög för den lilla stunden vi skulle vara där. Nåväl, vi sover och sover känns det som men klockan står stilla, älskade jetlag. Tillslut orkar vi inte mer och går upp vid 08:00 och tar bussen tillbaka till flygplatsen, tar Starbucks frukost och inväntar nästa buss som ska ta oss till våran slutdestination, äntligen! 

Bussresan tar strax över två timmar, helt okej med den utsikten som det bjöds på, bästa känslan att se solens strålar på havet, oh yeah! En jättetrevlig men lite halvt borta taxitjej hjälper oss först till banken och sedan till lägenheten, och visar oss massa smultronställen som finns i närheten av där vi ska bo. Tackar tackar!  

Det är med spänning som vi går upp mot lägenheten, vi har nämligen chansat och skrivit på ett kontrakt på fem månader utan att se lägenheten. Tror att både jag och Lotta drömt mardrömmar om att den ska se ut som skit trots de fina bilderna. MEN så är inte fallet, vi blir väldigt glatt bemötta av mäklaren och lägenheten visar sig vara superfräsch, hurra! 

 

Vi skuttar av glädje men när mäklaren har gått inser vi snabbt att vi var varken har täcken, kuddar, glas, bestick och ja allt sånt som är lite viktigt. Vi tar första bästa taxi vi ser och ber honom ta oss till närmaste biluthyrningsfirma, sagt och gjort, en timme senare har vi en bil till vårat förfogande i 24 timmar. Klockan är nu redan 17:00 men som tur är så stänger affärerna sent här i USA så fram tills klockan 21 så kör vi runt som yra höns till alla möjliga affärer för att det köpa det mest nödvändiga, och det var typ det vi gjorde hela nästa dag också. Båda är helt slut plus att jag fortfarande tar min medicin så jag är inte helt i topp form, men tillsammans lyckades vi! Fick skjuts hem av bilfirman, service or what??, jag gick och köpte vin, vinöppnare och öronproppar inför kvällen. Vi har lyckats hamna i den största eller ja minsta feststaden här, där man får festa hur mycket man vill och den har sina egna regler, inget för oss så vi försöker stänga ute det så gott det går. Med Cocilana som hjälp och proppar i öronen så går det utmärkt kan jag tala om! 

 

Helgen gick åt till att fixa en hel del andra grejer, bland annat att köpa cyklar! Superfina cyklar som från och med nu kommer vara våra färdmedel till och från butiken(erna), till skillnad från resten av USA så är denna stad gjord för det, passar som handen i handsken. Vi hann med en kortis på stranden också. Satte oss långt bort alla andra för att inte blända dom med våran svenska, inte så exotiska blekhet, den måste jobbas på, helt klart!

 

Skolan "började" i måndags, en liten introvecka som det kallas här. Skolan har ett helt otroligt läge och hela Santa Barbara är så himla mysigt, so far so good! Skulle dock vilja bo där och inte i Isla vista (uttalas Ila vista) som vi gör nu, det är tisdag och festligheterna verkar redan ha dragit igång. Nu kanske jag låtar som världens tråkmåns men om man säger såhär, fest här är massa musik i alla hus men inte så mycket folk. De folket som finns är 18 år och har nyss börjat festa. Alltså en aning efter oss kära mogna svenskar som hållit på några år, eller ja det är ju vuxna som läser denna blogg så vi säger något år, *host.

 

Berättar mer om skolan i helgen, jag orkar inte skriva mer och tror inte ni orkar läsa mer, win win situation! Jag trivs än så länge men saknar alla hemma (och borta) redan väldigt mycket!

 

Godnatt och Godmorgon, stora tidsskillnader denna gång!

 

Har tyvärr inga bilder att dela med mig av ännu, men lovar att lägga upp i helgen!